Category Archives: Nyheter

LRO möter Apollo 12

NASAs rymdfarkost Lunar Reconnaissance Orbiter, LRO, har tagit högupplösta bilder på månen i några år och nu har den bland annat levererat bilder på platsen där Apollo 12 landade i december 1969, med astronauterna Pete Conrad och Alan Bean ombord. Nu kan man tydligt se månlandarens nedre steg, Surveyor 3 (obemannad farkost som landade 1967) och en del instrument. Man kan till och med se spåren av astronauterna själva när de vandrat över månytan. Riktigt häftiga bilder som visar vad man kan åstadkomma om man har viljan till det! Även på DNs hemsida. Nyligen publicerades på DN även en läsvärd artikel om Charles Duke, en av Apolloastronauterna. Tyvärr drar sådana artiklar alltid till sig personer som tvivlar på att månlandningarna ägt rum.

1 kommentar

Filed under Nyheter, Rymden

Apollo och DN

Nyligen skrev Clas Svahn en mycket läsvärd och intressant artikel om Charles Duke, den yngsta astronauten som besökt månen. Duke var med i besättningen på Apollo 16, som landade i Descartes Highlands i april 1972. Med sig hade de en mängd instrument och en månbil, som de använde för att ta sig längre sträckor. Läs mer om Apolloprogrammet här.

Månlandningarna är en av mänsklighetens största tekniska bedrifter. Man lyckades skicka 12 personer till en annan himlakropp och få hem dem oskadda. Ibland när jag tittar upp på månen och tänker på det blir jag fylld av vördnad. Människor har gått på månen! Hur häftigt som helst.

Tyvärr finns det de som påstår att det aldrig har landat någon på månen utan att allt är en stor konspiration utförd av NASA av någon anledning. Bland kommentarerna till DNs artikel hittar man en hel del sådana förnekare. Jag tar upp några av deras argument i det här inlägget. Först skriver jag vad deras argument handlar om, följt av varför det är felaktigt.


1.) Dåtidens teknik var uråldrig och kunde aldrig ha varit tillräcklig för att skicka en farkost till månen. Till och med dagens billigaste datorer är många gånger kraftfullare än de enorma superdatorer som fanns då.

Det finns två felaktiga tankegångar i det påståendet. Det första är att man antar att det skulle krävas en väldigt kraftfull dator för att kunna beräkna banor för färden till månen, för att docka månlandaren med kommandomodulen och att landa och starta från månen. Men i verkligheten behövdes inte jättemycket datorkraft för att styra en rymdfarkost till månen, eftersom det handlar om enklare instruktioner till styrsystemet. Alla tyngre beräkningar gjordes på datorer på jorden och sedan instruerades astronauterna om hur de skulle ställa in instrumenten.

Den andra felet är att man jämför med moderna datorer, som är byggda för att köra många olika typer av program, med grafiska gränssnitt och så vidare. Det krävs mycket datorkraft att köra något så grundläggande som Windows 95, eftersom man ska kunna göra så många olika saker, kunna köra program skrivna av annan part, mm. Men datorerna i kommandomodulen och månlandaren var hårdvaruprogrammerade, vilket innebär att man lade in instruktionerna direkt i hårdvaran. Det gjorde att de kunde utföra sina uppgifter, men man kunde inte göra annat med dem. Men det behövdes ju inte, deras enda funktion var att sköta farkosterna, inte att köra spel på.

2.) Jorden omringas av två starka bälten av partiklar, de så kallade van Allen bältena. Den stråldos man skulle få av att passera genom dem skulle ha dödat astronauterna, men istället lever många av dem fortfarande, 40 år efter rymdfärderna.

Det stämmer alldeles riktigt att det finns två strålningsbälten runt jorden. van Allen bältena innehåller joner (mestadels protoner) och elektroner och hålls på plats p.g.a. jordens magnetfält. Men de utgjorde ingen fara för astronauterna, eftersom de färdades genom de yttre, tunnaste delarna av strålningsbältena, vilket gjorde att de bara fick en stråldos motsvarande några vanliga röntgenundersökningar.

4.) Richard Nixon var en opålitlig politiker med ett skamfilat rykte. Självklart skulle han inte tveka att fejka alltihop.

Richard Nixon är kanske mest känd för sin inblandning i Watergate-skandalen. Men bara för att han var en opålitlig politiker betyder ju inte att NASA fejkade alltihop. Dessutom så påbörjades Apolloprojektet i början av 60-talet, när Kennedy var president. Det godkändes första gången redan 1959, då Eisenhover satt i Vita huset. När Nixon blev president i januari 1969 var Apolloprogrammet på sin höjd och det var tämligen sent att börja fejka allt.

5.) Varför inga bilder på landningsplatserna?

Detta är ett av de enklaste påståenden att besvara. Det finns bilder på landningsplatserna. NASAs rymdfarkost Lunar Reconnaissance Orbiter (LRO) har tagit sådana bilder. Konspirationsteoretiker påpekar kanske att det är NASAs farkost och därmed är alla bilder fejkade. Men kameran ombord LRO sköts av en akademisk grupp vid Arizona State University, LROC Science Operations Center. Det finns dessutom bevis från tredje part. Se denna länk för mer om detta.

6.) Sovjetunionen låg långt före USA i rymdkapplöpningen, ändå lyckades de inte landa på månen.

Ryssarna låg verkligen före USA i kapplöpningen till rymden. I början. De skickade upp den första satelliten, Sputnik 1, 1957. Man var först att sända upp en människa i och med Juri Gagarins färd 1959. Amerikanerna sköt upp sin första astronaut, Alan Shephard, några månader senare och han färdades inte ens i omloppsbana, vilket Gagarin gjorde. Ryssarna var även först med att skicka upp en kvinnlig rymdfarare, att genomföra en rymdpromenad och att docka två rymdfarkoster i omloppsbana. Men amerikanerna var aldrig särskilt långt efter och efter några år började man komma ifatt Sovjetunionens rymdprogram. Ryssarna drabbades av en del svåra nederlag och mot mitten av 60-talet var det amerikanerna som ledde kapplöpningen till månen.

7.) Varför bildas det inte en stor krater under månlandaren?

På jorden är vi vana vid att se dammoln när man blåser på sand eller något annat finfördelat material. Men detta beror på att jorden har en atmosfär. Luften kan hålla dammpartiklar kvar i luften längre än vad de skulle om de enbart påverkats av tyngdkraften. På så sätt får man moln och virvlar av damm.

Men varför finns ingen stor krater under landaren? Det borde väl bildas en om man blåser med en raket på marken? Det finns flera skäl till detta. För det första gick inte raketmotorn för fullt.  mesta inbromsningen görs högre ovanför månytan så det bara är mindre korrektioner som krävs närmare ytan. Så det är inte så mycket som kommer ut ur raketen. För det andra så riktas inte utblåset i en smal stråle som det gör på jorden, eftersom det är lufttrycket som gör att det fokuseras. På månen finns ingen atmosfär och således inget lufttryck. Utblåset kommer spridas åt alla håll snabbt och det blir inte så mycket som är riktat rakt ner. Man kan faktiskt se att starka motorer inte alltid skapar stora kratrar på jorden heller. Harrierplan startar vertikalt genom att rikta utblåset neråt och skapar inte kratrar vid varje start.

8.) Ljudet från raketen hörs inte på inspelningar. Det bevisar att man inte landade på månen, utan spelade in allt i en studio, utan ljud från raketer.

Tänk dig att du ska landa en farkost på månen, genom att använda en bromsraket. Vad är det som gör att det låter? På jorden uppstår det mesta ljudet då gaserna i utblåset rör sig med överljudshastighet. I rymden är det nästan ett perfekt vakuum, så inga ljud uppstår p.g.a detta. Det förekommer fortfarande en del vibrationer i farkosten förstås. Så hur gör man för att inte det ljudet ska dränka astronauternas röster? Man gör på samma sätt som man annars skulla ha gjort. Man konstruerar helt enkelt mikrofonen så att den bara kan fånga upp ljud i dess absoluta närhet. Det var till och med så att astronauterna påpekade att man mer eller mindre var tvungen att stoppa mikrofonen i halsen för att den skulle fånga upp något ljud överhuvudtaget.

Detta var några av de påståenden som jag hittade i kommentarsfälten. De är tämligen lätta att bemöta och visar på en viss okunnighet bland de som skrivit dem. Det finns förstås fler argument för att månlandningarna skulle varit fejkade, men de är ungefär lika lätta att motbevisa. Ett efter ett faller konspirationsteoretikernas argument. Och när deras starkaste kort, så att säga, har synats, vad kvarstår då?


Länkar:

http://www.clavius.org/- Tar sig an en massa påståenden från konspirationsteoretiker.

http://spaceflight.nasa.gov/history/apollo/index.html – Apolloprojektets officiella hemsida.

http://spaceflight.nasa.gov/gallery/images/apollo/index.html – Databas med massor av bilder från Apolloprojektet.

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Rymden

Budbäraren har nått sitt mål

NASAs rymdsond MESSENGER gick in i omloppsbana runt Merkurius för några dagar sedan, efter 7 års resa. I januari 2008 gjorde MESSENGER sin första förbiflygning av Merkurius. Den andra och tredje skedde i oktober 2008, respektive september 2009. Anledningen till att man inte flög direkt till Merkurius är att det är lättare att gå in i omloppsbana genom att flyga förbi planeten några gånger istället för att bromsa in direkt. Det sparar bränsle och minimerar risken för att någonting ska gå snett. Minskad mängd bränsle gör att man kan ha med fler instrument, för när det gäller att skicka iväg rymdfarkoster är vikt något man inte kan lyxa med.

MESSENGER blir den första farkost som går i omloppsbana runt Merkurius. Man har flygit förbi tidigare, med Mariner 10, men nu kan man för första gången studera planeten i detalj. Det är mycket som är intressant med Merkurius. Dess densitet är ovanligt hög, för att vara en så liten planet. Man misstänker att Merkurius har en stor kärna av järn som gör att densiteten blir så hög. Merkurius har också ett oväntat starkt magnetfält, vilket också kan förklaras av en större järnkärna.

Merkurius går i omloppsbana runt solen på 88 dagar. Planeten roterar runt sin egen axel tre gånger för två varv runt solen, man kallar det för 3:2 resonans. En rotation tar således 58,7 jorddygn. Men eftersom banan är låst i 3:2 resonans innebär det att tiden det tar solen att passera över en given punkt på planeten är hela 176 dagar. Så om man stod på Merkurius skulle dagen vara två Merkurius-år.

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Rymden

Mångalet

Kommer ”supermånen” vålla kaos och katastrof? Nej, men kanske möjlighet till att se en extra fin fullmåne.

Månen går i en elliptisk bana runt jorden, vilket innebär att en gång per varv befinner den sig på sitt kortaste avstånd från jorden och en gång per månad är det på sitt längsta avstånd. När månen är närmast jorden säger man att den är i perigeum och när den är längst bort är den i apogeum. Avståndet mellan jordens och månens centrum varierar mellan 363 104 km och 405 696 km.

Det pratas mycket om tidvatten just nu och månen orsakar dessa. Det gör även solen; tidvattenkraften från solen är cirka hälften av den från månen. Jag ska försöka förklara hur tidvatten uppstår, varför man får två floder och två ebbar varje dygn och varför tidvattenkrafterna inte orsakade jordbävningen i Japan.

Till att börja med måste vi se vad gravitationen från månen gör med jorden. Som man får lära sig i skolan är kraften från månen på jorden lika stor som den kraft som jorden har på månen. Krafterna är riktade åt var sitt håll. Detta är vad man brukar kalla Newtons tredje lag.

Gravitationen beskrivs med Newtons gravitationslag och ser ut så här:

F = G \dfrac{M_jM_m}{R^2},

där M_j och M_m är jordens respektive månens massa, G är Newtons gravitationskonstant och R är avståndet mellan jorden och månens masscentrum.

Det som är viktigt med den här ekvationen är R^2. Den termen säger att kraften minskar med kvadraten på avståndet. I mindre matematiska termer: om man fördubblar avståndet så minskar kraften till en fjärdedel. Tre gånger avståndet innebär en minskning med 9, osv. Så gravitationskraften avtar snabbt när man avlägsnar sig från en kropp.

Så, vad innebär detta för tidvattnet? Eftersom det är ganska långt (ca 12700  km) mellan den sidan av jorden som är närmast månen och den del som är på andra sidan jorden, så påverkas dessa platser olika mycket av månens gravitation. Jag har försökt visa det i denna bild. OBS! Den här bilden är inte heller i skala; det handlar om för små skillnader för att det ska gå att visa skalenligt.

Tidvattenkrafter beror på skillnaden i gravitationen mellan olika platser, så tidvattenkraften avtar som kubiken på avståndet, alltså upphöjt till 3. Om man fördubblar avståndet så minskar kraften till en niondel, tredubblar man så minskar den till en 27e-del, osv. Tidvattenkrafter avtar alltså mycket fortare än gravitationen. Därför har månen större inverkan på tidvatten än vad solen har, trots att solen är så mycket mer massiv än månen. De andra himlakropparna utgör också tidvattenkrafter på jorden, men eftersom de andra planeterna är så långt borta är det inte märkbart. Jupiters tidvattenkraft på jorden, till exempel, är bara 0.0006 % av månens.

Alla delar av jorden påverkas alltså olika mycket av månens gravitation, beroende på hur långt avståndet är till månen. Den del som är närmast månen dras mer mot månen och så minskar kraften allt längre bort. Sett ur ett perspektiv centrerat runt jordens centrum så ser det ut som om det buktar ut på två sidor om jorden. Därför får man högvatten på två motsatta sidor av jorden, och lågvatten på två andra, separerade med 6 timmar mellan hög- och lågvatten.

Det är inte bara vatten som påverkas. Hela jordskorpan buktar ut pga tidvattenkrafterna, men berggrunden är ju som bekant mycket mer solid än vatten, så man märker inte av det lika mycket.

En sak som spekuleras en del just nu är att det skulle vara tidvattnet som orsakade jordbävningen i Japan. Som jag just har visat så får vi högvatten två gånger per dygn. Om nu tidvattenkrafterna var boven i dramat skulle så starka jordbävningar ske varje dag, runt hela jorden.

Inte heller att månen befinner sig i perigeum har någon betydelse. Det sker en gång varje månad. Det sker tusentals jordbävningar varje år, i olika styrkor. Om det fanns något samband mellan jordbävningar och månens omloppsbana människan för länge sedan lärt sig se det mönstret.

När jordbävningen drabbade Japan befann sig månen inte ens närmast jorden. Perigeum skedde den 19e mars, ca 9 dagar efter skalvet. När jordbävningen skedde var månen till och med längre bort än vad den är i genomsnitt (eftersom det tar ca två veckor mellan apogeum och perigeum).

Vissa försöker koppla månen till tidigare jordbävningar och påstår att det var fullmåne vid ett visst jordskalv. Men även om så var fallet, så sker det ännu fler jordbävningar när det inte är fullmåne. Vi människor tenderar att se samband där de inte finns. Det är ett logiskt felsteg som kallas ”post hoc, ergo propter hoc” som betyder ungefär: ”efter, därför på grund av”, alltså att om en händelse sker efter en annan, så är den första orsaken till den andra. Det är som att säga: tuppen gal, sedan gick solen upp. Alltså orsakar tuppen soluppgången.

Just detta perigeum ligger något närmare jorden än annars, men skillnaden är inte jättestor. Månen kommer se lite större ut, men annars händer inte så mycket. Och det leder in oss på en annan intressant sak med månen, eller snarare med människans sinnen. Om man tittat på månen när den ligger vid horisonten tycks den vara mycket större än när den är högre upp. Detta beror inte, som kanske en del tror, på att atmosfären förstorar månen eftersom ljuset bryts när det passerar luften. Anledningen till att månen ser större ut vid horisonten är att våra hjärnor tolkar det som att den ska vara närmare. Kolla in denna länk för en bra förklaring på detta fenomen.

Media spelar upp det, som vanligt, men man ska inte ta det på allvar. Jordbävningen i Japan var tragisk nog utan att man behöver göra folk rädda för annat också.

Detta blev ett långt inlägg, men jag hoppas jag inte glömt något väsentligt.

Assi på Astrobloggen skriver en del också.

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Rymden

Har forskare funnit utomjordiskt liv?

En astrobiolog på NASA, Richard Hoover, påstår sig ha funnit fossila bakterier i en meteorit och att dessa bakterier har sitt ursprung utanför jorden. Han hittade strukturer i meteoriten som har konstiga former, något han påstår inte kan ha uppstått på annat än biologisk väg. Några av dessa syns på bilden nedanför. Mycket intressant! Och minst sagt extraordinärt. Men som det sägs: extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis. Kan man vara säker på att det är spår av bakterier man ser och inte strukturer som uppstått på kemisk väg? Och ifall det är bakterier vi ser spår på, hur vet vi att de inte uppstått genom kontaminering av jordbakterier sedan meteoriten slog ner på jorden?

Det som ger lite smolk i bägaren är att Hoovers artikel publiceras i en tidskrift med ett mindre ansenligt rykte, Journal of Cosmology, och att Fox News verkar vara en av de som fått storyn först. Men det bevisar ju inte att han har fel förstås, bara att man kanske ska vara lite extra försiktig med att dra några bestämda slutsatser.

Det kommer krävas en hel del arbete med att verifiera Hoovers påståenden. Skulle de visa sig vara korrekta vore det riktigt banbrytande. Vem skulle inte vilja vara den som först bevisar existensen av utomjordiskt liv, bortom allt rimligt tvivel?

Bortom allt rimligt tvivel är just det som är kruxet. Utan ordentligt med bevis på fötterna kan man inte säga vare sig bu eller bä om denna upptäckt. Sådan är vetenskapen; den kan te sig strikt med sina krav på bevis, men den skrider sakta framåt och låter oss lära oss mer om vår värld och hur den fungerar.

DN skriver om detta, tyvärr är rubriksättningen lite väl tabloid-aktig, men det väcker uppmärkamhet i alla fall. DN har ändrat rubriken så den låter lite mer avvaktande. Det är bra, DN.

För mer djuplodande läsning, gå till Bad Astronomy eller Pharyngula.

EDIT: Rosie Redfield vid University of British Columbia har gjort en detaljerad analys av Hoovers artikel som är värd att läsa.

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Rymden

Discoverys sista färd

Rymdfärjan Discovery gör just nu sin allra sista flygning innan det är dags för pension. Den har nyss dockat med ISS, internationella rymdstationen, för att leverera förnödenheter och en människoliknande robot som ska hjälpa astronauterna med sysslor på stationen.

Passagerarna på ett flygplan från Orlando i Florida kunde se uppskjutningen från ett lite annorlunda perspektiv:

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Rymden

Häftigt utbrott på solen

För några dagar sedan hade solen ett stort utbrott, en s.k. ‘solar flare’. Plasma från solen slungades också  ut i samband med utbrottet. Det kallas ‘coronal mass ejections’ eller CME. och hänger ofta ihop med solar flares, dock inte alltid. Flares delas in i olika kategorier, efter hur intensiva de är. Det finns A, B, C, M och X. Kategorin A är de mildaste och X de starkaste. Just denna flare var av kategori X. De uppstår i aktiva regioner på solen, där magnetfältet blir ”ihoptrasslat” och energi byggs upp. Till slut så frigörs den energin och man får en flare.

Om en CME når jorden kan plasmat ledas in längs jordens magnetfält till polerna. Där kan partiklarna nå ganska låga höjder  (ca. 100 km över jordytan) och reagera med de ämnen som finns där, t.ex. syre och kväve. Det är detta som ger norrsken. En kraftig CME kan även orsaka störning på bland annat elnät och satelliter. Men oftast får man inga större problem av dessa, men däremot finns det goda chanser att få se fina norrsken, om vädret tillåter.

I videon nedanför kan man se utbrottet, det sker strax ner och till höger om solens center. Direkt efter ser man en ring av material som färdas ut från solen. Det är CMEn bestående av i huvudsak elektroner och protoner.

Läs mer på DN, Bad Astronomy och Space Weather.

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Rymden