Monthly Archives: januari 2011

Hål i himlen

Google Sky låter dig titta på hela stjärnhimlen från din dator och har mycket bra information om vad man kan se. Men ibland blir det lite fel, som man kan se på den här bilden.
Vad är det frågan om? Censur från Google? Nä, innan man börjar jaga konspirationer så kan man ta sig en titt på samma område på stjärnhimlen, men på Sky Map. En lite mer realistisk förklaring med andra ord. När Google Sky hanterar all data så har det uppstått ett fel, vilket inte är så underligt med tanke på hur mycket data som finns. Därav den mörka rektangeln på bilden.

Lämna en kommentar

Filed under Allmän vetenskap

Hur långt kan du se?

Förmodligen inte lika långt som Hubbleteleskopet, som återigen slagit distans- och tidsrekord. Hubble har upptäckt en galax 13,2 miljarder ljusår bort! Eftersom ljusets hastighet inte är oändlig, så vet man också att ljuset som vi ser från den galaxen sändes ut för 13,2 miljarder år sedan. Universums ålder beräknas till 13,73 miljarder år, så ljuset från den galaxen skickades ut när universum bara var ca 500 miljoner år gammalt!

Galaxen upptäcktes i ett område som kallas Hubble Ultra Deep Field, eller HUDF. Det är en till synes tom fläck på himlen som man lät Hubble stirra på i 48 timmar, två hela dygn. Ju längre man låter en kamera exponeras, desto ljussvagare objekt kan man se. HUDF är fyllt med tusentals avlägsna galaxer, varav några är de gamla ”rekordgalaxerna”. Så här ser HUDF ut.

För att beräkna avståndet till galaxen använde man sig av det faktum att universum expanderar och att mer avlägsna objekt rör sig ifrån oss snabbare än mer närbelägna objekt. När en ljuskälla, som en galax, rör sig bort från betraktaren förändras ljuset som utstrålas; våglängden ökas och det gör att man ser andra färger än vad man sett om man varit närmare. Det är ungefär som när man hör en siren på en ambulans. När ambulansen rör sig mot en hör man hur ljudet får en högre ton; våglängderna blir kortare. När ambulansen åker ifrån en hör man det motsatta; ljudet får lägre toner. Förändringen av ljus fungerar på ett liknande sätt och kallas för rödförskjutning, eftersom rött ljus har längre våglängd än t.ex. blått ljus.

De tidiga galaxerna strålar ut ljus i korta våglängder, UV-ljus t.ex. Men när universum expanderar dras ljuset ut och när det når oss har det rödförskjutits till infrarött ljus, som är osynligt för ögat men som kan ses med instrument på bland annat Hubble. Genom att se hur mycket ljuset sträckts ut kan man sedan beräkna hur långt bort ljuskällan är och kommer fram till siffran 13,2 miljarder ljusår.

Hubbleteleskopet har återigen visat oss hur storslaget universum är och hur mycket det finns kvar att lära oss. Om några år kommer ett nytt rymdteleskop skickas upp, JWST, James Webb Space Telescope. Det är byggt för att titta i den infraröda delen av spektrumet och borde kunna hitta många fler avlägsna galaxer.

Om man kan förstå mer hur dessa galaxer ser ut så kan man även lära sig hur de bildades, bara några hundra miljoner år efter Big Bang. Då har vi kommit ytterligare ett steg på vägen för att förstå universum; dess ursprung och kanske även dess framtid.

Läs mer på Bad Astronomy hur galaxen upptäcktes! Även DN har skrivit en (kort) text om detta. Assi på Astrobloggen skriver mer om Hubbles nya rekord.

Lämna en kommentar

Filed under Rymden

Kvantmekanik som den borde läras ut

Lämna en kommentar

Filed under Humor

Astrologiska dilemman

Det har tydligen gått mycket snack om de ”nya” stjärntecknen runt om på nätet. För att läsa mer om hur det startade rekommenderar jag den här posten på Phil Plaits blogg Bad Astronomy.

Jag tänkte förklara den lilla astronomi som man kunde läsa om i artiklarna.

Som alla vet så roterar jorden runt sin egen axel, ett varv på ett dygn. Om man står på nordpolen eller sydpolen och tittar rakt upp så ser stjärnorna ut att gå i cirklar runt en viss punkt på stjärnhimlen. Se fina bilder här. Jordaxelns riktning är nästan helt konstant, så därför kan man säga att Polstjärnan ligger rakt ovanför nordpolen (inom 1 grad i alla fall).

Det kritiska ordet i den meningen är ”nästan”. Om man mäter riktigt noggrant så upptäcker man att jordaxeln ändrar riktning, riktigt, riktigt långsamt. Denna rörelse kallas för precession. Över en tidsperiod på cirka 26000 år ”ritar” jordaxeln en cirkel på stjärnhimmeln, relativt de avlägsna stjärnorna. Om man har lekt med en snurra någon gång så har man sett att samtidigt som den snurrar så pekar pinnen i mitten åt olika håll hela tiden. Det är också precession, i det fallet beror den på jordens dragningskraft på snurran. Se här för en bra illustration hur det går till för snurran.

För att precession ska ske krävs det att jorden inte är helt sfärisk och det är den heller inte: den buktar ut lite runt ekvatorn. Det är denna ojämnhet som solens och månens tidvattenkrafter påverkar.

En intressant effekt av att dragningskrafterna från solen och månen varierar (eftersom avstånden till de två himlakropparna ändras; varje månad för månen och varje år för solen) är att precessionen också varierar. Detta resulterar i en ”vobbling” av jordaxeln, så den ritar inte ut en jämn cirkel. Jag tycker formen påminner om pepparkakor, men det kan vara för att det nyss var jul…

En del artiklar jag läst säger också att det är på grund av att jorden har ändrat position som stjärntecknen ändras. Då missar man att jorden hela tiden ändrar position i rymden. Dels eftersom jorden går runt solen, men dessutom går hela solsystemet runt Vintergatans centrum, med en omloppstid på cirka 225-250 miljoner år. Men jag antar att de försöker säga att jordaxeln pekar mot en annan riktning relativt avlägsna stjärnor.

Tyvärr är ofta artiklar i dagstidningar inte så bra på att förklara naturvetenskap. Man kan självklart inte kräva att varje journalist ska ha minst en treårig vetenskaplig utbildning, men det går ju alltid att kontakta någon som jobbar med ämnet och fråga dem hur det fungerar och kanske be dem skriva en liten faktatext.

Vad gäller det övriga i storyn så kan man ju påpeka att det finns många olika astrologiska system, vissa baserar sig på stjärnbilderna, andra inte. Siderisk astrologi gör det, medan den som baserar sig på den tropiska zodiaken inte (längre) gör det. Sen finns ju bl.a. kinesisk astrologi, som verkar bli allt mer populär, som så mycket annat från öst (manga, yoga, etc.). Hong-kong-action är det bästa i min mening, men smaken är som bekant olika.

Det är också intressant att se hur många som reagerar så starkt (och i många fall aggressivt) till denna nyhet, som inte är någon nyhet egentligen. Man kan ju fundera varför en del blir så arga. En fallstudie i mänsklig psykologi kanske.

EDIT: Assi på Astrobloggen skriver lite om detta också.

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter, Rymden